Erik Laxmans vetenskapliga arbete

Erik Laxman bedrev banbrytande naturvetenskaplig forskning i Sibirien på 1700-talet. Laxman var en passionerad observatör av naturen och en entusiastisk experimenterare. I upplysningstidens anda undersökte han inte bara naturen utan också den ekonomiska potentialen i områdena där han reste. På 1700-talet var de olika vetenskaperna inte åtskilda som i dag. Liksom många av sina samtida forskade Laxman inom flera olika områden som berörde och skapade grunden för nya vetenskapsgrenar. Erik Laxmans samlingar och vetenskapliga arbete inspirerade också många finska forskare på 1800-talet. Han bedrev grundläggande forskning inom många områden i Ryssland, och genom sin korrespondens där han berättade om sina upptäckter kom han att bli en internationell frontfigur i vetenskapliga kretsar. Sitt mest betydande arbete utförde Erik Laxman inom botaniken samt insektforskningen (entomologin) och mineralogin. Han har också fått erkänsla för sina rön inom meteorologi och sina studier i Rysslands geografi och etnologi samt för sina kunskaper om Japan.

Erik Laxmans forskarkarriär fick en svår start på grund av knappa tillgångar. Unga Erik kunde inte ta en examen vid Åbo Akademi. Han fick en prästutbildning och prästrättigheter efter lärdomsprov vid S:t Petersburgs finska lutherska konsistorium och arbetade en tid som hjälppräst i Nykyrka. Efter sin tid i Åbo kom Laxman igen in i forskarkretsar efter att ha fått anställning som lärare i Tyska skolan i S:t Petersburg 1762.

Det nya arbetet gjorde att Laxman blev bekant med den meriterade tyska geografen Anton Friedrich Büsching (1724-1793), som också var lärare i skolan. Büsching hade kommit till S:t Petersburg 1761 efter att ha färdigställt sitt mest betydande verk Erdbeschreibung, som var en ambitiös beskrivning av hela världens geografi. I Tyska skolan var Laxmans uppgift att undervisa i naturhistoria och botanik samt att utarbeta läromaterial tillsammans med Büsching. (Väre 2012:118Lagus 1890:14). 

Den tyska teologen och geografen Anton Friedrich Büsching (1724-1793). Kopparstick av Christoph Melchior Roth.

Bild: Wikimedia Commons.

I Tyska skolan förbättrades naturligtvis Laxmans kunskaper i tyska. Erik Laxmans modersmål var svenska. Finska lärde han sig som barn i sin hemstad Nyslott. Latin lärdes ut i skolorna. Ryska lärde sig Laxman antagligen också i sin hemstad i och med att ryska officerare bodde i Laxmans hem efter att Nyslott kom under ryskt välde. Det är sannolikt att Laxman också kunde franska, men det finns det inga skriftliga bevis på.

Samarbetet med Büsching gav Laxman möjligheter att lära sig nytt och att genom den berömda forskarens kontakter lära känna andra vetenskapsmän. En viktig kontakt i Laxmans liv var den tyska forskaren Johannes Beckman (1739-1811), vars arbete fokuserade på teknologi, handel och utveckling av jordbruket. Laxman fick ett gott rykte bland kollegerna i skolan. Han knöt bestående vänskapsband med svenska och finska forskare som då befann sig i S:t Petersburg, såsom K. J.  Melart samt J. P. Falck som deltog i Petter Forsskåls expeditioner i Arabien (Lagus 1890:16). 

Med Büschings hjälp kunde Laxman knyta kontakter till den ryska kejserliga vetenskapsakademin och där särskilt till Gerhard-Friderich Müller (1705-1783), som var med om att grunda akademin. Det här gav Laxman möjlighet att bekanta sig med akademins bibliotek och samlingar.

Büsching hjälpte Laxman att få anställning som pastor i en tysk församling i Barnaul i Sibirien. Kontakten till vetenskapsakademin gjorde att Laxman kunde förbereda sig noggrant genom att läsa om naturen och geografin i Sibirien. Vid sin avfärd utnämndes Laxman till vetenskaplig korrespondent för akademin. Innan han åkte till Sibirien gifte han sig också med Kristina Margareta Runnenberg från Nyslott. Det verkar som att Laxmans mamma, som var änka, följde med det unga paret till Barnaul. (Lagus 1890:18-19).

Med tanke på Laxmans ambitioner var det en fördel att den lilla utländska församlingen i Sibirien var utspridd på ett område med 1600 kilometers radie och att pastorns arbete krävde resande från plats till plats. Det gav honom kontinuerliga möjligheter att forska och öka sina samlingar. Arbetsavtalet hade ingåtts för fem år. I det här skedet tycks prästarbetet också ha intresserat Laxman eftersom han verkar ha undersökt möjligheten att få en tjänst i Finland (Hintikka 1938b:4-6). Gruvindustrin och bosättningscentrumen växte på den tiden kraftigt i Barnaul och det påverkade också senare Laxmans karriär.

I Laxmans prästgård i Barnaul växte det fram en omfattande naturvetenskaplig samling och en botanisk trädgård. Samlingen utökades med växt-, insekt-, däggdjurs- och mineralprover i ökande takt. Laxman provade också att odla olika växter genom att hämta nya växtarter västerifrån till Sibirien och han skickade också sibiriska växter till forskare i Europa (Hintikka 1938b). Laxmans motto blev Plinius den äldres bevingade ord nulla dies sine linea. Han inspirerades av Plinius berättelser om upptäcktsresande som av sin kunskapstörst drevs mot det okända. Laxman framhöll ofta i sina brev att han motiverades av en önskan att genom vetenskapligt arbete tjäna mänskligheten och kommande generationer (Lagus 1890:25). Entusiasmen för forskningen torde ha påverkat det att Laxman trots den ekonomiska osäkerheten inte förnyade sitt avtal om pastorstjänsten när avtalsperioden tog slut 1768.

Vetenskapliga kontakter i forskarkarriären

I Åbo Akademi hade Erik Laxman hört föreläsningar av Pehr GaddPehr Kalm och Johan Leche. Han brevväxlade med Peter Jonas BergiusCarl Niclas Hellenius, och Carl Fredrik Mennander. Hans brevväxling med Carl von Linné gav honom en plats bland de främsta naturvetenskaparna på den tiden. (Väre 2012:117).  

Bland Laxmans kontakter i Sverige fanns Linnés elev Carl Peter Thunberg (1743-1828) som upprättade kontakter mellan Sverige och Japan och vars forskning ledde till verket Flora Japonica (1784). Brevväxlingen med Thunberg ökade antagligen Laxmans intresse för Japan. Erik Laxman utnämndes till korrespondentmedlem i Sveriges kungliga vetenskapsakademi år 1761 och till fullvärdig medlem år 1769.  

Rabarbern intresserade svenska botanister särskilt som läkeväxt. Erik Laxman sökte efter rabarber i Sibirien för att skicka den till Sverige, men så vitt man vet hittade han ingen.

Bilden är en botanisk artbild av Rheum rhubarbum från 1800-talet i verket Plantarum indigenarum et exoticarum icones ad vivum coloratae, oder, Sammlung nach der Natur gemalter Abbildungen inn- und ausländlischer Pflanzen, für Liebhaber und Beflissene der Botanik, Lukas Hochenleitter und Kompagnie. 1779. Bild: Wikimedia Commons.

Laxman drog nytta av sina utländska kontakter när han återvänt från Sibirien till S:t Petersburg. Där började han värma upp sitt förhållande till minister Adam Vasiljevitj Olsufijev (1721-1784), som blev Laxmans viktigaste beskyddare och uppbackare i Ryssland.

Erik Laxman vid Rysslands kejserliga vetenskapsakademi

På 1700-talet försökte man ivrigt locka meriterade västeuropeiska forskare till Rysslands vetenskapsakademi. Särskilt intensiv var kontakten med svenska vetenskapsmän (även sådana som verkade i Finland). Linné var väldigt uppskattad i S:t Petersburg, så kontakten riktade sig till Linnés elever, bland vilka Pehr Kalm hade blivit berömd för sina forskningsresor i Ryssland och Nordamerika. Vetenskapsakademin erbjöd Kalm en plats som professor i botanik på lockande villkor, men förgäves. Den berömda ryska forskaren Mihail Lomonosov var en av vetenskapsakademins stöttepelare och efter hans död 1765 försökte man locka Pehr Adrian Gadd till S:t Petersburg. Laxman, som byggt upp sin karriär i Ryssland, utnämndes till professor i kemi och ekonomi år 1770. (Lagus 1890:86-87Niemelä 1998:53). Som professor vid vetenskapsakademin skrev Laxman inga omfattande verk utan mindre forskningsrapporter. Han var inte teoretiker till naturen, utan empiriker och uppfinnare. Han var särskilt intresserad av att utöka akademins vetenskapliga samlingar.

När Laxman utnämndes till professor vid akademin började man betala honom en årlig lön på 600 rubel. En bostad hörde också till förmånerna. Laxman ansvarade för verksamheten i det kemiska laboratoriet (Lagus 1890:76). Redan som 33-åring innehade Erik Laxman en uppgift i S:t Petersburg som motsvarade exempelvis Pehr Kalms ställning vid Åbo Akademi. Laxmans uppbackare i akademin var dess president, greve Vladimir Grigorievitj Orlov(1743–1831). En av Laxmans kolleger var Peter Simon Pallas, som i sitt verk Flora Rossica (1784-1788) hänvisar till Laxmans forskning (Väre 2012:119).

Laxman kände sig aldrig riktigt hemma i vetenskapsakademin och arbetet motsvarade inte hans förväntningar. Arbetet inom mineralogin hade burit frukt och Laxman blev intresserad av gruvdrift. Därför lämnade han sin uppgift i vetenskapsakademin år 1780. Laxman blev utnämnd till överinspektör för gruvdriften i Sibirien med bas i Nertjinsk, 700 kilometer öster om Bajkalsjön. Uppdraget visade sig svårt och Laxman stötte på motstånd. Konkurrenter började anklaga Erik Laxman för bedrägerier, varvid han sades upp från sin uppgift och kallades till S:t Petersburg för att redogöra för sina förehavanden. Under tvisten som varade i två år fick Laxman nöja sig med uppgiften som polischef (natsjalnik) i en liten by nära Nertjinsk. Laxmans uppbackare hjälpte honom att rentvå sitt rykte från anklagelserna.

Att Laxman hade ett välfungerande nätverk bevisas av att han efter detta utnämndes till mineralogisk forskningsresande för det kejserliga kabinettet, med bas i Irkutsk. Det var ett drömjobb som motsvarade Laxmans intressen och möjliggjorde omfattande forskning och resor i Sibirien. Lönen motsvarade också mycket väl den hos akademiker i S:t Petersburg. Laxman stannade kvar i denna uppgift i Irkutsk ända till sin död. (Väre 2012:121).

Erik Laxmans vetenskapliga bedrifter

Botaniker

Inom naturvetenskapen är Erik Laxman mest känd för sitt samarbete med Carl Erik Linnaeus (Linné) i att samla sibiriska växter. Linné skrev samtidigt sitt verk Systema Naturæ, där han presenterade det taxonomiska systemet för organismer. Laxman skickade växtprover och fröer till Linné och dennes elever. Växter som Laxman samlat finns bevarade i Helsingfors universitets botaniska museum och i Rysslands vetenskapsakademis botaniska institut.

Laxmans första botaniska publikation (1764) var en bilaga till Stepan Petrovitj Krasjeninnikovs (1711-1755)  verk ad floram ingricam som publicerats i samarbete med David de Gorter (1717-1783) år 1761. Laxmans bilaga kompletterade verket med 24 artbeskrivningar (Laxman 1764). 

Ungefär vid samma tid, när Laxman for från S:t Petersburg till sin nya hemort Barnaul och stannade till i Moskva på vägen, skrev han ett brev till Linné och frågade om denne var intresserad av vetenskapligt samarbete i fråga om studier av sibiriska växter. Linnés entusiastiska svar nådde Laxman i Barnaul. Linné bad Laxman att leta efter prover på trolldruvor (Actaea), bolmört (Hyoscyamus), fjärilsrökar (Hypecoum) och jordrökar (Fumaria). Linné var också intresserad av smörbollar (Trollius asiaticus) och många andra arter. Här började ett samarbete som det finns vittnesmål om i form av 24 brev i Linnés arkiv, brev som Erik Laxman skrev huvudsakligen på svenska. Linné hade utan framgång försökt odla växter som Pehr Kalm hämtat från Nordamerika, men han var intresserad av att försöka odla sibiriska arter som Laxman skickat. (Hintikka 1938b). Breven som Linné skickade till Sibirien till Laxman finns tyvärr inte bevarade.

Tämän kuvan alt-attribuutti on tyhjä; Tiedoston nimi on OwDT-Ohhi7i-T0xUMnuIBRGr4QyC45N8G8h4WI68A_HmCiwEF97nwwbUkYVbO03iV4LGsphHHekNnDYqfVNw4lfQ4xji6Bd2HikEQN5B1sBmYiJz9jhFUwpbvX4CH1ZnDm6s-UFyqODdHq-dffrMbPQ
Erik Laxmans första brev till Carl Erik Linné, från 1764. Uppsala universitets bibliotek.

År 1766 skrev Laxman från Irkutsk till den svenska botanikern P. J. Bergius (1730-1790), som i sitt svar bad Laxman att skicka rabarberfrön. Rabarber användes i Sverige och på andra ställen i Europa som läkeväxt, men det var svårt att få frön från Kina. Laxman hittade rabarber i Sibirien och skickade frön till Bergius. Resultatet blev dock en besvikelse när det visade sig att den sibiriska arten inte hade de eftersträvade egenskaperna (Lagus 1890:35-37). 

PubliceringsårArtnamnFyndortNamn i dag
1771Veronica pinnataBerget Sinaja Sopka, AltajVeronica pinnata L. (1767) 
1771Spiraea altaiensis AltajSibiraea laevigata (L.) Maxim
(Spiraea laevigata L. 1771
Axspirea
1771Dracosephalum altaienseBerget Sinaja Sopka, AltajDracocephalum grandiflorum L. (1753)
Drakblomma
1771Robinia spinosissimaSelengaflodenCaragana spinosa (L.) DC. Robinia Spinos. Laxm. (1771)
1771Trifolium dauricumSelengaflodenLespedeza daurica (Laxm.) Schindl.
Buskklöversläktet
1772Koelreuteria paniculataKina, ett växthus i S:t PetersburgKoelreuteria paniculata Laxm.
Kinesträd
1774Gentiana acaulisAltajGentiana grandiflora Laxm.
1774Sibbaldia altaicaAltajChamaerhodos altaica (Laxm.) Bunge Chamaerhodos erecta
1774Ornithogalum uniflorumBerget Sinaja Sopa
Altaj
Tulipa uniflora (L.) Bess. ex Baker (Ornithogalum uniflorum Laxm. 1767)
1774 Ornithogalum altaicumAltajGagea serotina (L) Ker Gawl.Lloydia serotina (L.) 1753 Rchb.(Bulbocodium serotinum L. 1753) 
Lloydia serotina
1774Polygonum sibiricumAltajKnorringia sibirica Laxm. Tzvelev
1774Ranunculus altaicusAltajRanunculus altaicus Laxm.
1789Parnassia (icke namngiven)okändParnassia laxmannii Pall. ex Schultes
Tabell 1. Växtarter som beskrevs av Laxman. (Heiska & al 2005:163). För exaktare namn och artbeskrivningar, se Wikispecies.

Laxman ritade noggranna artbilder av växterna han hittade. Men han skyndade sig inte att publicera arter han hittat, så Linné hann publicera en del av arterna i sitt namn.

Botaniska teckningar av Erik Laxman.

När Erik Laxman under sina senare år fokuserade på mineralogi hann han inte samla så mycket nya växter.

Han fortsatte ändå skicka prover och fröer till P. J. Bergius i Stockholm, P. A. Gadd i Åbo och P. S. Pallas i S:t Petersburgs botaniska trädgård. Bland proverna han skickade beskrevs sex nya arter som namngavs efter upphittaren (Heiska &al 2005:167-168). 

Botaniska experiment

Ända sedan antiken har ett motiv för undersökning av växter varit att se om de kan användas som mat eller medicin. Också Laxman undersökte växtarter och växtsorter med tanke på nyttobruk. Det intesserade honom också som medlem i S:t Petersburgs ekonomiska sällskap. Det var Laxmans förtjänst att potatis började odlas i Sibirien och rabarber i Finland  (Heiska &al 2005:164).

Erik Laxman (Laxman 1771) publicerade en artikel om sina studier angående möjligheterna att använda olja från dvärgmandeln (Prunus tenella). Han experimenterade också med att så björk, lönn, lind, al, ek, ask, tall och gran i norra Ryssland och skrev utifrån resultaten en artikel om möjligheten att beskoga de sibiriska stäpperna. (Laxman 1769

Mineralog och kemist

Kemi och mineralogi fascinerade den praktiskt inriktade Laxman, som enligt tidens kutym funderade på hur kunskaper kunde användas till nytta. Han gjorde uppfinningar som gällde användningen av mineraler bland annat i glastillverkning. Den teknologin lyckades han utveckla märkbart genom sina experiment. Enligt Lagus (1890:30) bedömning byggde Laxmans kemikunskaper på Johan Gottschalk Wallerius (1709-1785) böcker. Denne var en föregångare inom jordbrukskemi.

Erik Laxman arbetade med glastillverkning och förnyade produktionsmetoderna inom det området. Hur viktig den branschen var visar de många bilderna som rör glastillverkning i Diderots encyclopedi ”Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers” (1751-1772).

Bild: Wikimedia Commons.

I Barnaul träffade Laxman en lokal apotekare, herr Brandt, som lärde honom kemisk tillverkning av ämnen, alltså kemisk syntes. Vid nordvästra Sibiriens saltsjöar tillverkade Laxman magnesiumsulfat av vanlig natriumklorid (koksalt) genom att utnyttja salternas lösningsegenskaper i låga vintertemperaturer. Magnesiumsulfatet renades och såldes som matsmältningsmedicin åt S:t Petersburgs borgare. När Laxman sysslade med sådant här bekantade han sig med många kemister och började korrespondera med dem. Laxman gjorde också experiment med att rena natriumklorid och skilja silver från malm på kemisk väg (Karlsson & al. 2010).

Erik Laxman grundade en glasfabrik nära Irkutsk för att använda sina kemikunskaper i glastillverkningen. Hans affärspartner var Alexander Andrejevitj Baranov, den berömda alaskaforskaren som fått en ö uppkallad efter sig där (Baranof Island). Laxman kom på en metod där kaliumkarbonat, det vill säga pottaska, ersattes med natriumsulfat. Vid tillverkningen av pottaska användes enorma mängder trä, vilket ledde till att skogarna skövlades kring glasfabrikerna. I metoden omvandlades natriumsulfatet till soda, alltså natriumkarbonat. Natriumsulfat var naturligtvis mycket vanligare och lättare att få tag på, så det fanns många fördelar med att använda det. (Hintikka 1938a:6). Laxman gjorde sina häpnadsväckande uppfinningar snarare genom försök än genom systematiskt arbete. Med tanke på metoden var framgångarna förbluffande.

När Laxman inlett sitt arbete som mineralog började han undersöka Irkutsks omgivningar och hittade stora malakitfyndigheter sydväst om Bajkalsjön samt ädelstensfyndigheter vid Lenas bifloder (Hintikka 1938b:4)

Laxman hittade de nya mineralerna tremolit och baikalit. Han hittade också stora fyndigheter av lasurit (lapis lazuli), från vilka sten transporterades till Pusjkin (Tsarskoje Selo) på Katarina den storas befallning för att användas i Katarinapalatset.

Lasuritbord i Katarinapalatset.

Bild: Andrey Korzun 2008. Wikimedia Commons.

På en resa till Olyokminsk i Jakutien hittade Laxman viluit och grossular (Heiska &al 2006:164). När Laxman undersökte stenarna hittade han fossiler och i sina beskrivningar av dem utförde han ett banbrytande arbete inom paleontologin i Sibirien.

Laxmans teckning av ett fossilfynd från år 1794.


Forskningsresande i det vidsträckta ryska riket

När Erik Laxman fick möjligheter att åka på forskningsresor till okända områden dröjde han inte och sparade inte på krafterna. Ända till slutet av sitt liv planerade han nya forskningsresor. De mest ambitiösa planerna gick så långt som till Fjärran östern och Japan, men dit kom Erik Laxman inte.

Från Barnaul kunde Laxman undersöka Obflodens övre lopp och besöka Tomsk och Ust-Kamenogorsk i nuvarande Kazakstan. Under de första åren i Sibirien 1766-1767 reste han till Kjachta i Burjatien nära nuvarande gränsen mellan Ryssland och Mongoliet. År 1767 riktade sig resorna också till Altajbergen för att samla prover. Laxman fick tag på både växt- och insektprover. Det var den första vetenskapliga forskningsresan till området. Från Selenginsk i Burjatien skickade han anteckningar om tibetanska inskriptioner till Müller i Tyskland. De här vetenskapliga upptäckterna gav honom anseende i Tyskland (Lagus 1890:39Väre 2012:118).

Erik Laxmans forskningsresor i Ryssland (Lagus 1890).

Efter att Laxman återvänt från Sibirien till S:t Petersburg år 1770 åkte han på en forskningsresa till Olonets och besökte antagligen samtidigt sin hemstad Nyslott. Ännu samma år for han med Vetenskapsakademins chef greve Orlov till Bessarabien och Moldavien (Laxman 1773). På den resan samlade de insekter och mineralprover samt undersökte Sareptas varma källor nära Volgograd. År 1779 gick resan igen norrut. Laxman bekantade sig med Onega-området, särskilt med tanke på gruvindustri, och publicerade en rapport från resan år 1782 (Laxman 1782).

Bland det första Laxman observerade, utöver mineraler, när han flyttat till Irkutsk som mineralog var finsk-ugriska folk som bodde öster om Ural. Han undersökte också varma källor i Ust-Turka i Bajkal (Lagus 1890:57) och hittade diamanter och lasurit vid floden Viljui. Senare, år 1857, undersöktes det här mineralet av den finska mineralogen Nils Gustaf Nordenskiöld. Nordenskiöld var överintendent i Finlands bergsstyrelse och betraktas som den finländska mineralogins fader. Han var korrespondentmedlem i Rysslands vetenskapsakademi samt far till A. E. Nordenskiöld som upptäckte Nordvästpassagen (Wikipedia)

Laxman samlade information om folken i Sibirien och var den första att skriva om dem (Erik Laxman 1769). År 1788 reste han till Nizjneudinsk samt bergstrakten i Nertjinsk, där han hittade droppstensgrottor. Vid Angarafloden undersökte Laxman salta källor och oljeskiffer. Resan gick vidare längs Lenafloden till Oljokminsk (Heiska &al 2005:164). 

Andra forskningsgrenar

Erik Laxman var inte bara framstående inom botanik och mineralogi. Han deltog i forskningen inom många grenar och hörde till sin tids naturvetenskapliga pionjärer. Laxmans metoder var fältstudier, empirisk observation genom mätning samt experiment. Sibirien var en utmärkt plats för produktion av ny vetenskaplig information. Laxman blev därför en föregångare inom många vetenskapsgrenar i Ryssland och genom sin brevväxling förmedlade han ny information till det internationella forskarsamhället.

Ekonomisk geografi

Efter sin återkomst från Sibirien till S:t Petersburg 1768 ombads Laxman och Falck att bli medlemmar i det nya Fria Ekonomiska Sällskapet (Вольное экономическое общество), som grundats för att forska i frågor kring regional ekonomi och lantbruksproduktion. Det var ett av världens första ekonomiska sällskap och det första vetenskapliga sällskapet i Ryssland. Det ansågs senare som ett liberalismens språkrör i landet. Sällskapet skickade Laxman på forskningsresa till Olonets. Han rapporterade därifrån om de ekonomiska förhållandena samt jord- och skogsbruket och föreslog ändringar för att förbättra ekonomin i området. (Hintikka 1938a:6Heiska &al 2006:163).  

Laxman utnämndes på grund av sina vetenskapliga meriter till akademiprofessor i S:t Petersburg. Laxmans resor som professor riktade sig framför allt till Volga, Ukraina och Bessarabien. Han undersökte Valdajs högslätt och Volgas övre lopp och gjorde en andra resa till Olonets och Kolahalvön.

Laxman funderade redan då på ekologiska frågor, bland annat avskogning, och observerade förändringar i naturen. Han såg också hur flygsand och dyner spred sig och föreslog åtgärder för att stoppa dynerna genom att plantera växter som binder sanden. (Lagus 1890:40Heiska &al 2006:163). Dessa forskningsresultat publicerade han i en tyskspråkig publikation utgiven av det ekonomiska sällskapet; Neue Mittel zur Befestigung des Flugsandes (Laxman 1768).

Ett bevis på Erik Laxmans mångsidighet och geografiska kunskaper var hans intresse för de då obekanta Fjärran östern och Japan. Han samlade information om dem och hade visioner om att öppna ekonomiska relationer mellan Ryssland och Japan. I Sibirien träffade Laxman japaner som kommit från Japan till ryska Fjärran östern. Av dem fick han mycket information om Japan och inspiration att planera en forskningsresa dit. Ryssland hade utvidgat sin maktsfär till Kamtjatka och Aleuterna. Daikokuya Kodayu, som var kapten på en japansk båt och som kom till Irkutsk, ritade en detaljerad karta över Japan åt Laxman, som skickade den till S:t Petersburg 1790 (Heiska &al 2006:165). Laxman hjälpte japanerna att ordna med sin hemresa. Hans son Adam Laxman ledde expeditionen som seglade till Japan för att återföra männen dit. Planerna på en forskningsresa till Japan var ännu inte klara då Laxman dog.

Zoolog

Som naturforskare begränsade sig inte Laxman till botanik utan han utförde också ett betydande arbete inom zoologin. Han publicerade den första ryska entomologiska studien. Nya djurarter som Laxman beskrev var gnagaren Myospalax myospalax , som lever i Ryssland och Kazakstan, (Laxman 1771a) samt dvärgnäbbmusen (Sorex minutus). Laxman undersökte också djurfossil han hittat.

Teckning av en sibirisk mullvadsråtta (Myospalax myospalax) av Erik Laxman.

I Altajbergen såg Erik Laxman den sibiriska jordekorren (Tamia sibiricus) och gav den dess vetenskapliga namn år 1769.

Bild: Richardfabi 2003. Wikimedia Commons.

En ornitologisk prestation var att Laxman skickade en beskrivning av rostgumpssvalan (Hirundo daurica, modernt namn Cecropis daurica) till Sveriges kungliga vetenskapsakademi. Laxman, 1769.  Lagus 1890:63Heiska &al 2006:163).

En artbild som Laxman ritat av rostgumpssvalan.

Carl von Linné såg att det fanns väldigt lite information om sibiriska insekter och uppmuntrade redan i sitt första svarsbrev år 1764 Laxman att samla insekter. Laxman började alltså samla insekter och offentliggjorde resultatet i en publikation som utgavs av Rysslands vetenskapsakademi och som var den första entomologiska publikationen i Ryssland (Laxman 1770Hintikka 1938b). 

För Linnés verk Systema naturae (1767) skickade Laxman ett prov på en asiatisk gräshoppa, Gryllus sibiricus (nu Gomphocerus sibiricus), och en flugart, Conops petiolata (nu Physocephala rufipes). Linné fick äran för att ha namngivit dessa arter. Laxmans samlingar omfattade till slut 368 prover och de inkluderades i Rysslands vetenskapsakademis samlingar. Av dessa prover beskrevs 10 arter i Laxmans entomologiska publikation om sibiriska insekter (Lagus 1890:29). 

Erik Laxmans teckningar av sibiriska insekter från år 1770.

Meteorolog och fysiker

1700-talet var en tid då man började samla mätningsbaserad information om jordklotets förhållanden och vetenskapen gjorde därför enorma framsteg. Då fanns inte till exempel kylapparatur att göra tester med. Laxman var därför i en speciell situation i och med att han kunde observera kvicksilvrets frysning (Hg, smältpunkt -38,9° C). Det var ett fenomen som forskarna i Europa inte kunnat observera. Det väckte också uppmärksamhet i exempelvis Storbritannien, där Charles Blagden skrev om fenomenet i Royal Societys publikation (Blagden 1783).

När Laxman kommit till Barnaul inledde han regelbundna hydrologiska och meteorologiska mätningar. Han mätte temperaturen, vindriktningen och vattenståndet i Ob. Hans kopplingar till glastillverkningen möjliggjorde experiment med att tillverka termometrar och barometrar. Laxman tillverkade mätinstrument för eget bruk och åt samarbetspartner, som han hoppades skulle hjälpa med att samla in mätdata från olika delar av Sibirien (Hintikka 1938a:6Lagus 1890:26). 

På Laxmans tid mättes temperaturer i bland annat Frankrike och Ryssland med Réaumurskalan. Man känner inte till om några av termometrarna som Laxman tillverkade finns kvar i dag. På bilden en gammal termometer på ett museum i Simferopol i Ryssland.

Bild: Andrew Butko. 
Wikimedia Commons CC BY-SA 4.0 Deed.

De meteorologiska observationsserierna publicerades 1769 i Hannover i Tyskland i artikeln Sibirische Briefe, vars redaktör var August Ludvig Schlözer (Laxman 1769). Laxman kom med ny och helt unik information. En apotekare i Nertjinsk och en läkare i Irkutsk som Laxman värvade kompletterade med sina mätningar de meteorologiska observationerna i Sibirien (Lagus 1890:27). Med tanke på omfattningen av mätningsserierna i Sibirien kan Laxman också betraktas som en föregångare inom meteorologin.

Etnolog och arkeolog

På sina resor mot Kina rapporterade Laxman om inskriptioner som han hittade i Orchondalen där man använt gammal turkisk skrift. Finsk-ugriska sällskapet följde senare i Laxmans fotspår och dokumenterade och transkriberade inskriptionerna på 1800-talet (Hintikka 1938b). 

Laxmans brev till ärkebiskopen i Uppsala, Carl Fredrik Mennander, avslöjar att han gjort observationer av finskbesläktade folkslag i Ryssland. Laxman inspirerades av Henrik Gabriel Porthans (1739-1804) initiativ att forska i finländarnas ursprung genom att utreda ursprunget till och utbredningen av de finskbesläktade språken och folken i Ryssland. I sin rapport räknar Laxman upp folken och deras bosättningsområden. Han kommenterar språken och deras likhet, berättar om seder och byggmetoder och tar upp behovet av fortsatt forskning. (Hintikka 1938b:4). Porthan själv reste aldrig till Ryssland, men Laxmans arbete sådde tankefrön som grodde senare. Mathias Alexander Castrén (1813-1852) fortsatte arbetet på 1840-talet. Laxman presenterade alltså information och tankar som fick stor betydelse i den finska språkvetenskapen och etnologin.

Författare: Pellervo Kokkonen